Påssjuka / Översikt

Allmänt

Påssjuka eller parotit, är en mycket smittsam virusinfektion som sprids via till exempel hostningar och nysningar. Typiskt för sjukdomen är feber och svullna spottkörtlar vid örat. Svullnaden syns oftast på utsidan av halsen som "påsar".

De flesta svenska barn är idag vaccinerade mot påssjuka och därför är sjukdomen mycket ovanlig. Av dem som trots allt smittas, är de flesta barn. Har man varit sjuk en gång är det ovanligt att man insjuknar igen.

Oftast går infektionen över av sig själv men ibland kan man få följdsjukdomar som hjärnhinneinflammation och testikelinflammation.

Symtom

Hälften av alla som smittas blir inte sjuka. I andra fall kan man ha symtom som

huvudvärk
feber
illamående och kräkningar
ont när man tuggar.

Något dygn senare får man vanligtvis:

Svullna och ömma öronspottkörtlar.
Ännu högre feber.
Svullna spottkörtlar under tungan, vilket kan göra det svårt att gapa.

Behandling

Det finns ingen medicin som botar påssjuka. Men man kan lindra symtomen med vila och receptfria, febernedsättande läkemedel. Till barn väljer man dem med paracetamol eller ibuprofen.

När ska man söka vård?

Om man misstänker att man själv eller ens barn har påssjuka ska man kontakta sin vårdcentral. Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd.

Påssjuka / Vad händer i kroppen?

Vanlig sjukdom i världen men ovanlig i Sverige

Påssjuka är en klassisk infektionssjukdom som oftast drabbar barn, även om man kan insjukna i vilken ålder som helst.

Sedan 1982 ingår vaccin mot påssjuka i det allmänna barnvaccinationsprogrammet och därför smittas väldigt få barn i Sverige. Anledningen till en allmän vaccination är de allvarliga följdsjukdomar som påssjuka kan leda till, även om de är relativt ovanliga. Ju äldre man är när man blir smittad, desto större är risken att drabbas av följdsjukdomar av påssjukan. Läs mer om vaccinet i kapitlet Vård och behandling.

De flesta får påssjuka i åldrarna tre till tolv år. Typiskt för sjukdomen är att man får feber och att spottkörtlarna vid örat svullnar upp. De svullna körtlarna ser ut som "påsar" på halsen.

Man smittar under en ganska lång tid
Påssjuka orsakas av ett virus som är mycket smittsamt. Det är en så kallad droppsmitta, som sprids mellan människor genom hosta och nysningar. Viruspartiklarna överförs genom mikroskopiskt små droppar, precis som vid förkylning och influensa. Dropparna kan spridas upp till två meter när man nyser eller hostar. Oftast överförs smittan genom att man tar på ytor där droppar med smittan fallit, och sedan gnuggar sig i ögonen eller näsan. Dessa små droppar torkar fort in och då upphör risken för smittöverföring. Smittan sitter alltså inte kvar i rummet någon längre tid. Sjukdomen drabbar bara människor.

Från smittotillfället går det vanligen 16 till 18 dagar innan sjukdomen bryter ut. Man kan smitta andra från ungefär sex dagar före man ser svullnaden, till och med nio dagar efter att svullnaden dykt upp.

Sjukdomen går ofta över av sig själv

I de flesta fall läker infektionen ut av sig själv inom en vecka och är inte allvarlig. Men man kan drabbas av följdsjukdomar som hjärnhinneinflammation, och viruset kan också angripa andra körtlar i kroppen, till exempel bukspottkörteln. Om en man får påssjuka efter puberteten finns en viss risk för att han ska drabbas av testikelinflammation som i svåra fall kan göra att han inte kan få barn. Läs mer om följdsjukdomar i kapitlet Symtom och diagnos.
Efter att ha smittats en gång av påssjuka kan man inte smittas igen.

Om man är gravid

Om en gravid kvinna insjuknar i påssjuka under de första graviditetsmånaderna finns en något ökad risk för missfall. Däremot finns ingen risk för medfödda handikapp, som till exempel vid röda hund. Barn med påssjuka

Svullnaden börjar vanligen

på ena sidan först,

men brukar sedan

drabba bägge

sidor och vara tydligt

synlig på utsidan av halsen.

Påssjuka / Symtom och diagnos

Feber och påsar på halsen

Bara hälften av dem som utsätts för viruset blir sjuka. Resten klarar sig utan symtom eftersom deras immunförsvar bekämpar infektionen. Om man får symtom visar de sig vanligtvis 16 till 18 dagar efter att man smittats, även om tiden kan variera mycket.

Sjukdomen börjar oftast med allmänna symtom som huvudvärk, feber, och smärtor när man tuggar. Ibland blir man illamående och måste kanske kräkas.

Något dygn efter att de första symtomen har visat sig, börjar öronspottkörtlarna svullna upp och ömma. Oftast stiger febern upp mot 39-40 grader under detta dygn, för att sedan sjunka.

Svullnaden börjar vanligen på ena sidan, men brukar sedan drabba bägge sidor och vara tydligt synlig på utsidan av halsen. Spottkörtlar som sitter under tungan svullnar också ofta vid påssjuka. Det kan ge en svullnad ända från örsnibbarna till under hakan, som gör det svårt att gapa.

Barn kan få feber och svullnad av spottkörtlarna, trots att de är vaccinerade för påssjuka. Det har visat sig att det finns andra virus som kan ge samma typ av besvär som påssjukevirus, men de verkar vara mycket lindrigare.

Blodprov gör diagnosen säker

Efter att de allmänna vaccinationerna infördes är påssjuka mycket ovanligt i Sverige. Därför tar läkare ibland blodprov på dem som visar tecken på påssjuka, för att ställa en säker diagnos. Om det är påssjuka hittas antingen själva viruset eller stigande nivåer av antikroppar mot viruset i blodproven, som tas med ett par veckors mellanrum.

Följdsjukdomar som påssjuka kan ge

Påssjukevirus kan ibland angripa nervsystemet och andra körtlar i kroppen, vilket gör sjukdomsförloppet svårare. Dessutom kan man drabbas av följdsjukdomar.

Om man misstänker att man har något av dessa tillstånd ska man ta akut kontakt med sjukvården.

Testikelinflammation

Mellan fem och tio procent av de män som får påssjuka efter puberteten drabbas av testikelinflammation. De första tecknen är att man, efter att febern först har gått ner och öronspottkörtelns svullnad minskat, åter får hög feber, ungefär 39-40 grader. Testikeln svullnar och ömmar och ibland blir pungens hud röd.

Inflammationen drabbar oftast bara den ena testikeln, men den kan också bli dubbelsidig. Om den drabbar båda testiklarna finns en viss risk för att man kan bli steril. Det finns ingen särskild behandling mot inflammationen när den är orsakad av ett virus, utan man brukar rekommenderas att vila tills man blir frisk igen.

Bukspottkörtelinflammation

Om man har påssjuka och samtidigt känner att det smärtar och ömmar högt upp till vänster i magen, kan man misstänka att viruset har spridit sig till bukspottkörteln. Oftast har man då också diarré eller är illamående och kräks.

Inflammation i bukspottskörteln måste behandlas på sjukhus. Behandlingen går ut på att avlasta körteln och därför får man näring och vätska i form av dropp. De flesta blir friska, men i mycket sällsynta fall kan bukspottkörtelns funktion rubbas.

Hjärnhinne- och hjärninflammation

Nästan hälften av dem som insjuknar i påssjuka får en inflammation i hjärnhinnorna eller i hjärnan. För de allra flesta är inflammationen lindrig och ofarlig, men tillståndet kan bli allvarligt och även ge bestående skador. Tecken som kan tyda på hjärnhinneinflammation är att man fyra till sex dagar efter att spottkörtlarna har svullnat upp plötsligt blir sämre. Man kan då få

hög feber
frossa
svår huvudvärk
illamående och kräkningar
nackstyvhet
en ökad känslighet för ljus.

Det händer också att man reagerar med slöhet eller förvirring. Om man får hjärninflammation efter påssjuka kan man drabbas av en bestående hörselnedsättning, men oftast bara på ena örat.

Påssjuka / Vård och behandling

Oftast behövs ingen behandling

Det finns ingen medicin som botar påssjuka. Man kan lindra symtomen genom vila och febernedsättande läkemedel. Till barn ska man välja läkemedel som innehåller paracetamol, till exempel Alvedon eller Panodil, eller ibuprofen, till exempel Ipren eller Ibumetin.

I okomplicerade fall läker infektionen ut av sig själv på ungefär en vecka. Om man drabbas av följdsjukdomar blir förloppet mer långdraget och ibland behöver man vårdas på sjukhus.

Kontakta alltid vårdcentralen

Även om det inte finns någon behandling mot påssjuka ska man alltid ta kontakt med en distriktssköterska eller allmänläkare om man misstänker att man själv eller någon annan har fått påssjuka. På en vårdcentral får man reda på om det verkligen är påssjuka man drabbats av och om någon i ens omgivning riskerar att smittas.

Vaccination förebygger

Det finns idag ett effektivt vaccin mot påssjuka och samtliga barn i Sverige erbjuds sedan 1982 vaccination. Den första dosen brukar ges vid 18 månaders ålder på barnavårdscentralen, BVC.

Vaccinet ges i form av ett trippelvaccin, också kallat MPR-vaccin, som innehåller vaccin mot mässling, påssjuka och röda hund. Denna trippelvaccination kan även vuxna få om de inte tidigare har vaccinerats. Eftersom vaccinet innehåller levande, men försvagat virus, kan man som biverkning få mycket lindriga infektionssymtom som känslor av svullnad och trötthet. Upp till var tionde av dem som vaccineras får lätt feber efter en vecka, och ungefär samtidigt kan de också få ett blekt hudutslag som reaktion på mässlingsdelen av vaccinet.

Läkaren anmäler sjukdomen till myndigheterna

Påssjuka är sedan 1996 en så kallad anmälningspliktig sjukdom. Det betyder att den läkare som behandlar ett sjukdomsfall rapporterar till Smittskyddsinstitutet och till smittskyddsläkaren i länet. De är båda myndigheter som övervakar förekomsten och spridningen av sjukdomar som bedöms som samhällsfarliga.

När det gäller påssjuka är syftet med anmälningsplikten att kontrollera så att vaccinet ger befolkningen rätt skydd och att skyddseffekten inte minskar. Läkaren frågar därför alltid om den som är sjuk har vaccinerats eller inte, och varför man i så fall inte är vaccinerad. Då kan också andra som finns i närheten av den som är sjuk erbjudas vaccination om de inte tidigare har haft påssjuka.

Under de senaste åren har mellan femtio och åttio personer per år rapporterats blivit smittade av påssjuka i Sverige